"Tror ni det att sånt varar i all tid?",  "Tror ni på äkta kärlek?" Eller ska jag säga "Tror ni på Edward/ Bella kärleken"
Jag blir helt ärligt nästan psykad av sådana frågor, dom är lite kryptiska. Man går nästan in på allt i livet för att besvara dom.
Jag tror, att jag inte tror på sånt men ändå hoppas jag inombords på att jag någon gång kommer ha det så som i bilden.
Man hoppas väl på att ens första giftermål, eller förhållande om man inte vill gifta sig, ska vara ens sista. Med det tror man då på "äkta kärlek som varar i all tid". Det är nästan så att jag vill gå in på ödet, de kanske går hand i hand, som i twilight sagorna?  Hmm...

Kärlek är kontroll på känslor. Kärlek är förmågan och viljan att låta de människor du bryr dig om vara vad de väljer för egen del, utan att ha krav på att de ska tillfredställa en själv. 

Ödet är ett faktum. Det kanske är vårat öde att ha kontroll och kunna påverka händelse/kärleks förloppet, ödet görs av våra val snarare än att våra val styrs av ett öde. Jag väljer tex vad jag vill äta imorgon, men vad jag än väljer är det ödet. Alltså kanske kärlek och öde är ett bra pussel ihop? 

Äkta kärlek är inte som många vuxna/unga faktiskt tror. Jag tar med vuxna för att även vuxna föräldrar gör detta. Nämligen ständigt försöker att få folket omkring att ha en bild av relationen, en bild av klassisk ideal, eftersom alla då är överens om att inget är fel och man kanske har "lycktats tillräckligt med det mesta i livet".

En bild av stabilitet, framgång, kärlek, stil, tillit...orden kan fortsätta, en perfekt bild helt enkelt. En bild som finns ovan. 
Varför ska man bry sig vad andra ska tycker? Vad folk tycker förändrar inte relationen till det perfekta, snarare tvärtom faktiskt.
Man ska göra något åt problemen och inte vara rädd. Rädd för att kanske förlora något som står så nära hjärtat. Man måste ta risker för att nå sitt mål. Jag menar inte att man ska vara klar öppen med allt om alla. Men fixa det, inte dra på sig en ansiktsmask och låtsas som ingenting.

Det hära med "ingenting" är något och "något" försvinner inte bara ur intet för att man vill det. Det samlas i en burk. Den fylls varje gång man sätter på masken, tills dagen man inser att man är mentalt uttmattad och man skadat sig själv. Med en bruk menar jag en mentalt burk man inte är fullmedveten om i början. Fram tills den fylls till så pass att den nästan kokar, som en vatten kokare. Allt vill ut! Humören och kanske känslor ändras på en själv eller partern, och förhållandet vilar på hal is.
Allt man undanträngt, kommer dyka upp förr eller senare. Bilden övan är bara ironisk. Den blir bara sann till hur man sjäv gör den till. Inte för att den ska se ut precis sådär, just för att det är en ideal. Alla kan inte ha samma förållande. Ett perfekt förhållande ser olika perfekt ut för alla. 

Det handlar om att ärligt ta upp felet, för att sedan komma överens. Så länge som känslorna är kontrollerande och man inte har krav på att de ska tillfredställa en själv, Love will find a way to solve the problem. 
Och det är då när man inte slutar skryta om förhållandet, slippa bära på ansiktsmask, slutar undantränga saker etc. och ställer sig upp för att vara modig man inser att det bara räckte med ett äkta leendet för folk ska tro på det äkta förhållandet! Inte för att man vill bry sig vad folk tycker, utan för att man själv inte lägger märke till att man ler, lite extra

Lion king II, Love Will Find A Way

Ibland känns det som att man är nära sitt gosedjur mer än vad man någonsin varit med en människa. Just för att den alltid finns där för att krama dig, eller blir kramad, delar tårar och skratt med dig och kan följa med när och vart du vill. Jag önskar jag kunde blåsa liv i min tjocka nalle . Det har ju hänt. I drömmar va?
Fast vi alla har ett gosedjur fast mycket bättre, en vän.
En vän som alltid finns där för dig. Som talar med dig och med bara få meningar kan få din hopplöshet om lycka och glädje att försvinna. :-)

Men trots det. Visst kan man känna sig ensam? Visst kan man bara föredra nallen som inte talar, med faktum att den just inte talar. Den bara lyssnar och lyssnar om och om igen utan att tycka att du är en gnäll spik.
Det är okej att känna sig ensam trots att man har fina människor runt omkring sig som må tycka att du är en gnällspik men ändå finns de där och ställer upp. Det är menningen att känna sig ensam för att man behöver det. Ibland känns det läskigt. Man blir rädd. Obehag. Men tänk på att det egentligen är vad som behövs, lite som en fight av vad just "du" och lusten vill. Lusten säger att du kanske behöver få vara ifred ett tag. Dåså. Vila i känslan så försvinner rädslan.
Egentligen så är det med allt, man ska vila i det man är rädd för. Det är då man inte blir rädd. Så länge man inte befinner sig i ett brinnande hus, haha. Ni förstår vad jag menar hoppas jag.

Det finns en Harry Potter scen jag tycker mycket om. -Ja, jag har varit en HP nörd en gång i tiden!
Hur som helst, det var i början av filmerna när de var små då de hamnade på en klump gjorda av hårda trådar. Ju mer rädda de blev desto mer spände den på dom. När den smarta flickan slappnade av släppte den ner henne vidare till grottan.
Alltså det du är rädd för försvinner när du bara slappnar av, och går vidare.

Från en sällskaplig nalle till Harry Potter, vad jag ville få sagt är att det är okej att känna sig ensam fast man egentligen inte är det. Det är okej att få ut sina känslor på gosse djur . Det är Okej att gunga med dom. Det är okej för allt går över. Tårar som skratt.

xoxo

Jag får peka ut föräldrarna som Tom och oss ungdomar som Jerry (no offense parents).
Många föräldrar tror att dom är så smarta och kommer med listiga plan och regler för att vi inte ska göra vissa saker. Men så kommer ungdomar med en bättre plan. Vi ungdomar är så äventyrliga och älskar att prova på så mycket som möjligt. Hur skulle vi annars få erfarenheter och se världens verklighet om vi varje gång får ett "stopp där" när vi ska ut från ytterdörren.
" Uhm... plugg med min barndoms kompis, du minns väl henne. Kommer hem 09.59 PUSS OCH KRAM. *SMASH* "
Vi vet oftast i förväg vad föräldrarna kommer göra/säga. Med det ligger vi, precis som Jerry ett steg före Tom'isar (föräldrar).
Nu framstås jag kanske som förälder-dissaren, men det är jag inte. Jag älskar mina föräldrar över allt annat och det stämmer mycket fint att sanningen kommer fram förr eller senare. Som när Tom, förr eller senare, får reda på att all ost är borta från kylskåpet.
Tycker bara att det kan vara kul att se när ungdomar kommer på så listiga sätt att komma undan situationer som föräldrarna planerat som hinder.

Det bästa lösningen till att det inte ska bli massa jagandet är nog att inte jaga överhuvudtaget. För Jerry är envis, det är vi ungdomar. Vi hittar alltid ett hål i väggen och ha det vi var ute efter.
Om föräldrar tänkte mer på att relationen oftast kan se ut som katt och mus, kanske vissa skulle inse att man inte kommer någon vart med att ständigt ifråggesätta om allt och vara i jakt på att försöka sätta dom på plats. Jag lovar, vi kommer fram till er och det är då ni får det bästa svaret, dessutom sanningen. Det är menningen att man ska göra misstag så att man lär sig. Om man aldrig skriver fel på 1+1 då kommer man inte förstå att det blir 2. Random exempel men sammanhängande.


Osammanhängande bild? - Kanske.


Ska inte skriva mer, men till föräldrar vill jag bara säga att det finns ett bättre sätt att få motion, överanalysering leder bara till grå'a hårstrån, tillit från era ungar får ni genom att enkelt bara sitta med dom och prata om allt mellan himmel och jord och försöka vara förstående, vi ljuger inte för att vi hatar er , tvärtom och sist men inte minst, tålamod. -There you go! :)
Det var allt från mig, trevlig kväll!!

xoxo

Alltid undrat hur hennes ansikte ser ut? O.o