"Tror ni det att sånt varar i all tid?",  "Tror ni på äkta kärlek?" Eller ska jag säga "Tror ni på Edward/ Bella kärleken"
Jag blir helt ärligt nästan psykad av sådana frågor, dom är lite kryptiska. Man går nästan in på allt i livet för att besvara dom.
Jag tror, att jag inte tror på sånt men ändå hoppas jag inombords på att jag någon gång kommer ha det så som i bilden.
Man hoppas väl på att ens första giftermål, eller förhållande om man inte vill gifta sig, ska vara ens sista. Med det tror man då på "äkta kärlek som varar i all tid". Det är nästan så att jag vill gå in på ödet, de kanske går hand i hand, som i twilight sagorna?  Hmm...

Kärlek är kontroll på känslor. Kärlek är förmågan och viljan att låta de människor du bryr dig om vara vad de väljer för egen del, utan att ha krav på att de ska tillfredställa en själv. 

Ödet är ett faktum. Det kanske är vårat öde att ha kontroll och kunna påverka händelse/kärleks förloppet, ödet görs av våra val snarare än att våra val styrs av ett öde. Jag väljer tex vad jag vill äta imorgon, men vad jag än väljer är det ödet. Alltså kanske kärlek och öde är ett bra pussel ihop? 

Äkta kärlek är inte som många vuxna/unga faktiskt tror. Jag tar med vuxna för att även vuxna föräldrar gör detta. Nämligen ständigt försöker att få folket omkring att ha en bild av relationen, en bild av klassisk ideal, eftersom alla då är överens om att inget är fel och man kanske har "lycktats tillräckligt med det mesta i livet".

En bild av stabilitet, framgång, kärlek, stil, tillit...orden kan fortsätta, en perfekt bild helt enkelt. En bild som finns ovan. 
Varför ska man bry sig vad andra ska tycker? Vad folk tycker förändrar inte relationen till det perfekta, snarare tvärtom faktiskt.
Man ska göra något åt problemen och inte vara rädd. Rädd för att kanske förlora något som står så nära hjärtat. Man måste ta risker för att nå sitt mål. Jag menar inte att man ska vara klar öppen med allt om alla. Men fixa det, inte dra på sig en ansiktsmask och låtsas som ingenting.

Det hära med "ingenting" är något och "något" försvinner inte bara ur intet för att man vill det. Det samlas i en burk. Den fylls varje gång man sätter på masken, tills dagen man inser att man är mentalt uttmattad och man skadat sig själv. Med en bruk menar jag en mentalt burk man inte är fullmedveten om i början. Fram tills den fylls till så pass att den nästan kokar, som en vatten kokare. Allt vill ut! Humören och kanske känslor ändras på en själv eller partern, och förhållandet vilar på hal is.
Allt man undanträngt, kommer dyka upp förr eller senare. Bilden övan är bara ironisk. Den blir bara sann till hur man sjäv gör den till. Inte för att den ska se ut precis sådär, just för att det är en ideal. Alla kan inte ha samma förållande. Ett perfekt förhållande ser olika perfekt ut för alla. 

Det handlar om att ärligt ta upp felet, för att sedan komma överens. Så länge som känslorna är kontrollerande och man inte har krav på att de ska tillfredställa en själv, Love will find a way to solve the problem. 
Och det är då när man inte slutar skryta om förhållandet, slippa bära på ansiktsmask, slutar undantränga saker etc. och ställer sig upp för att vara modig man inser att det bara räckte med ett äkta leendet för folk ska tro på det äkta förhållandet! Inte för att man vill bry sig vad folk tycker, utan för att man själv inte lägger märke till att man ler, lite extra

Lion king II, Love Will Find A Way